composes with a strong sensibility
Johannes Jansson's background and development are quite unique. Born in 1950 in Stockholm and raised in an artistic home, he began his career as a guitarist and improviser. He studied musicology in Lund, double bass and music theory at the Malmö Academy of Music and took private lessons in composition with Sten Broman and later, Ingvar Lidholm. His first orchestral piece was performed in 1970 and in 1971 he took his debut on the podium conducting his own orchestral works. Between the years of 1972 and 1974 he lived in southern India, and has since returned on a number of occasions and been profoundly inspired by the music of Indian composer Sunil Bhattacharya and Mirra Alfassa's organ music. Much of Jansson's music is heavily coloured by Indian themes and moods, in the sense of its spiritual community and striving for sincerity in artistic space, rather than in purely musical terms.
The pronouncement about writing music "so disarmingly beautiful" was no doubt nothing short of provocative back in the early 1970s in circles of a more "modernist" persuasion. Although his early 1970s works indeed might have an avant-gardist feel, since then Jansson has gone his own way, his travels to India in particular having given him a kind of mental distance to European culture and art music. Amongst his chamber works, the 40-minute long "String Quartet No. 2" (1976) represents a major step in the process of liberation from modernist ideals; although arguably more important in this respect is the richly iridescent "The Mutation of Death" for vocalising soprano and orchestra (1985).
Johannes Jansson ha an extensive back catalogue incorporating most genres. At the same time, however, one can note a distinct focus: he seldom writes openly affective music and is no expressionist, holding as he does a firm hand on the reins of restraint while concentrating the music around shifting nuances of colour and light. The character of the music is on the whole mild but never submissive.
Jansson composes with a strong sensibility, and his profoundly expressive string quartets testify to how well he has managed to formulate a personal idiom within classical parameters. This sensibility also reappears in larger and more consummate contexts, such as the piano concerto "corpo in luce" (1987) and the "Guitar Concerto" (1996). Mention should also be made of the titanic "Hymn to the mystic fire" (2004), which, with ins enormous breadth of expression becomes something of a compilation of Jansson's many and varied artistic facets; tenderly lyrical qualities, at times couched in tranquil Oriental musical language, also tend here towards a raw expressiveness in rarely dramatic, almost violent orchestral crescendi.
Johannes Jansson's production is rich and in many respects strangely neglected.
Svensk Musik / Tony Lundman.
English translation: Neil Betterigde
-----------
Premiere Concert on 3rd March 2005
Malmö symphony Orchestra, Malmö Concert Hall, Markus Lehtinen, conductor
Hymn to the Mystic Fire (2003-4) is a work of great proportions. Measured in time it lasts around 50 minutes; measured in the number of bars the counting stops at 910; measured in the number of instruments one can note amongst others quadruple woodwind, six French horns, four trumpets and four trombones, also two harps. If one looks at the form of the work then the image deepens. The original commission from Malmö Symphony Orchestra was for a symphony, but during the inspirational and creative process it became apparent that a more homogenous artistic idiom was necessary.
The composer himself suggests three different approaches to the form of the work. The primary form experience is that the work is cast as one great whole. If one then looks at it from another angle, one sees two large parts demarcated by a percussion cadenza played solely on gongs (!), “as a threshold between two episodes”. The first of the two parts creates “the inner room standing isolated from an extrovert energy”. The other part creates the inner and outer energy “a synthesis which unravels at the end in a sphere with the force focused in the centre”. In the final bars the gongs return quietly and lingeringly as if a further part might follow. The third image form is made up of two dynamic blocks divided by a slow intermezzo, an Adagio. It is a beautiful painted picture, as if three different forms were moving simultaneously, unnoticed, in one and the same work.
Johannes Jansson has studied composition with both Sten Broman and Ingvar Lidholm. He has read music history and theory at Lund University and has lived and studied in India for several periods of time. The list of his works is extensive and his creativity has undergone a continual development and been colored by reconsiderations of style and mottos such as “ create music so beautiful that it breaks down all resistance” or “.....some of my compositions have been a way for me to reconsider musical notions sprung from established contemporary concepts,......”
Johannes Jansson is a composer with geographical roots in Österlen, Southern Sweden but also in the mountainous regions of Himalaya and with his artistic compass set on the border between breathtaking beauty, eruptive drama and Indian contemplation. With this in mind we can listen to this evening's premiere concert.
Composer Rolf Martinsson Feb. 2005
------------
Music Review no 7-8 1986
You must be one of the first in that respect within Swedish music, when, in the middle of the seventies in a totally different aesthetic climate, you wrote a composition, which is not a drama but instead one that functions as a chain of events cut out from a continuous happening.
Rolf Haglund
Johannes Jansson har en originell bakgrund och utveckling. Född 1950 i Stockholm och uppvuxen i ett konstnärshem började han sin bana som gitarrist och improvisationsmusiker. Han studerade musikvetenskap i Lund, kontrabas och musikteori vid musikhögskolan i Malmö samt komposition privat för Sten Broman och senare Ingvar Lidholm. 1970 fick han sitt första orkesterverk framfört och 1971 debuterade han som dirigent med egna orkesterverk. Åren 1972-74 var han bosatt i Sydindien. Han har sedan dess återvänt dit många gånger och tagit djupa intryck av den indiske kompositören Sunil Bhattacharya och orgelmusiken av Modern i Pondicherry. Mycket av Janssons musik är också präglad av intryck från Indien i fråga om tematik och stämningslägen. Det rör sig om en andlig gemenskap, en strävan efter uppriktighet inom en konstfull ram, snarare än direkt musikalisk påverkan.
Uttalanden om att skriva musik ”så vacker att den bryter ner allt motstånd” var säkert i början av 70-talet provocerande inom mer ”modernistiskt” orienterade kretsar. Verken från tidigt 1970-tal har visserligen delvis en avantgardistisk prägel, men Jansson har sedan dess gått sin egen väg. Inte minst har resorna till Indien givit honom ett slags mentalt avstånd till europeisk kultur och konstmusik. Bland hans kammarmusik utgjorde den fyrtio minuter långa Stråkkvartett nr 2 (1976) ett viktigt steg i en frigörelseprocess från modernistiska ideal. Och kanske än viktigare i det avseendet var rikt skimrande The Mutation of Death för vokaliserande sopran och orkester (1985).
Johannes Jansson har en omfattande verklista som omfattar de flesta genrer. Men man kan samtidigt lägga märke till ett klart fokus: Jansson skriver sällan öppet affektiv musik, han är ingen expressionist utan håller med säker hand igen och koncentrerar musiken kring färgskiftningar och klangliga ljusspel. Karaktären är överlag mild men aldrig undfallande.
Det är med stark sensibilitet Jansson komponerar, och bland annat vittnar hans uttryckssprängda stråkkvartetter om hur han lyckas formulera ett personligt tonspråk inom en klassisk ram. Sensibiliteten går igen även i större och mer utstuderade sammanhang, som exempelvis i pianokonserten Corpo in luce (1987) eller i gitarrkonserten (1996), skriven till Göran Söllscher. Man bör också nämna det väldiga Hymn to the mystic fire (2004) som med sin oerhörda uttrycksbredd formar sig till en sorts sammanfattning av de många sidorna i Jansson konstnärskap: ömt lyriska kvaliteter – ibland i en stilla österländskt färgad inramning – svänger här också över till hudlös utlevelsefullhet i sällsynt dramatiska, närmast våldsamma orkesterklimax.
Johannes Janssons produktion är rik och i många stycken märkligt förbisedd.
Svensk Musik / Tony Lundman
-----------
Uruppförande 3 mars 2005
Malmö Symfoniorkester, Malmö Konserthus Markus Lehtinen, dirigent
Hymn to the Mystic Fire (2003-04) är ett verk med stora proportioner. Mätt i tid är verket beräknat till c:a 50 minuter; mätt i antalet takter stannar räknaren vid 910; mätt i antalet instrument noterar man bland annat fyrdubbelt träblås, 6 horn, 4 trumpeter och 4 tromboner samt 2 harpor. Ser man till verkets form fördjupas bilden. Den ursprungliga beställningen från MSO gällde en symfoni men efterhand som inspirationen och musiken växte fram krävdes ett enhetligare formspråk.
Tonsättaren antyder själv tre olika förhållningssätt till verkets form. Den primära formupplevelsen är att verket är gjutet som en enda stor enhet. Byter man utsiktspunkt ser man två stora delar avgränsade av en slagverkskadens med enbart gongar (!), ”som en tröskel mellan två episoder”. Den första delen av de två bildar ”det inre rummet som står isolerat från en extrovert energi”. I andra delen bildar den inre och den yttre energin ”en syntes som i slutfasen upplöses i en sfär med kraften fokuserad i centrum”. I sluttakterna återkommer gongarna svagt och dröjande som om ännu en del skulle följa. Den tredje formbilden utgörs av två dynamiska block delade av en långsam mellansats, ett Adagio. Det är en vacker bild som målas upp, som om tre olika former löpte parallellt i det tysta i ett och samma verk.
Johannes Jansson har studerat komposition för såväl Sten Broman som Ingvar Lidholm. Han har läst musikvetenskap vid Lunds Universitet och bott och studerat i Indien under flera perioder. Verklistan är omfattande och skapandet har ständigt utvecklats och färgats av stilistiska omprövningar och motton som ”skapa musik så vacker att den bryter ner allt motstånd” eller ”….vissa av mina kompositioner har varit ett sätt för mig att ompröva musikaliska begrepp som givits av tidsandans strömningar,….”.
Johannes Jansson är en tonsättare med de geografiska rötterna på Österlen men också i Himalayas bergstrakter och med den konstnärliga kompassen inställd på gränslinjen mellan det svindlande vackra, det eruptivt dramatiska och det indiskt kontemplativa. Det är med detta i minnet vi skall lyssna till kvällens uruppförande.
Tonsättare Rolf Martinsson febr. 2005
------------
Musikrevy nr 7-8 1986
Du måste vara en av de första inom svensk musik på den punkten, när du vid mitten av 70-talet, i ett helt annat estetiskt klimat, skrev ett stycke som inte är ett drama utan istället fungerar som en urklippt händelsekedja ur ett ständigt pågående skeende.
Rolf Haglund